Den gråa vardagen

Att säga att det är härligt att vara arbetslös och bara få gå hemma, är att luras. Det är inte ett dugg roligt. För varje dag som går så sjunker också mitt självförtroende. För varje ”tack men nej tack” som jag får efter ett sökt jobb, så känner jag mig mindre värd. Igår var en sådan dag då det verkligen sköljde över mig. Varför får jag inte ett jobb? Är jag inte tillräckligt bra? Att leta efter ett jobb kan nog knäcka den starkaste, och jag som inte var så stark sedan innan, känner att jag tappar taget snart. 
 
Detta påverkar såklart hela vardagen. Jag tror mindre på mig själv, blir mer lättirriterad, får sämre tålamod och känner inte speciellt mycket glädje. Jag vet ju att det är lite utav gången med min sjukdom, men har det gått upp under en period, så kommer det självklart också gå ner. Jag vet inte vad som kommer kunna hjälpa mig mer, men ett jobb hade såklart varit en del utav räddningen. Bara att få känna sig lite behövd och att jag gör någon nytta. 
 
Nej, jag skriver inte det här för att ni på något sätt ska tycka synd om mig, det är det minsta jag vill. Men jag vill att ni förstår vad som kan hända i en människa då vardagen förändras så här. 
Ni får inte missförstå mig. Jag lever med en fantastisk dotter och en underbar man, jag har tak över huvudet och mat på bordet. Men kan man önska sig mer så är det just det här med ett jobb. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *